Normaltillstånd? Nej, för alltid är det något.
Ibland tröttar vardagen ut en utan att man märker det.
Man går upp, springer till vagnen, går på föreläsning, gör sina andra grejer, kollar på tv och youtubear och skunkar och gmailar, läser böcker och somnar för sent och går upp och springer till vagnen igen - ni vet. Och man tror att man har koll på vad man gör. Eller, JAG brukar tro att jag har koll i alla fall. Men så kommer dagen när benen springer till vagnen men man själv inte är med. Och föreläsningen "var intressant", ja det var den, men vad fan handlade den om? Jag minns inget. Och man kommer hem och däckar på soffan och tänker att inte är det väl rätt att jag ska ligga i dvala i soffan mellan 12-16 en vanlig torsdag?
Förr var småkrascharna = panik för mig. Det brukade kännas som att jag hade sprungit länge, länge med förbundna ögon och vaknat upp någonstans långt från där jag borde vara. Och då var jag tvungen att börja illgråta och springa runt och stirra och skrika och "leta efter mig själv". Ganska jobbigt faktiskt.
Sen kom jag på! Att så här blir det ju ibland. Med jämna mellanrum. Man kan inte alltid ha stenkoll på vad man gör, och varför. Saker tar upp min tid och energi fastän jag inte vill det. Det finns inget normaltillstånd. ALLTID ÄR DET NÅGOT! Och det behöver inte vara så jävla farligt. Mitt nya motto kommer från nittotalet = "CHILLA!".
Chilla, och märk att det är ingen större skada skedd.
Världens coolaste FIRST CHOICE=
Om jag fick vara med i ett band skulle det vara det här. Fy fan vad det är bra.
Och idag fyller min lillebror fem år!
/K
Man går upp, springer till vagnen, går på föreläsning, gör sina andra grejer, kollar på tv och youtubear och skunkar och gmailar, läser böcker och somnar för sent och går upp och springer till vagnen igen - ni vet. Och man tror att man har koll på vad man gör. Eller, JAG brukar tro att jag har koll i alla fall. Men så kommer dagen när benen springer till vagnen men man själv inte är med. Och föreläsningen "var intressant", ja det var den, men vad fan handlade den om? Jag minns inget. Och man kommer hem och däckar på soffan och tänker att inte är det väl rätt att jag ska ligga i dvala i soffan mellan 12-16 en vanlig torsdag?
Förr var småkrascharna = panik för mig. Det brukade kännas som att jag hade sprungit länge, länge med förbundna ögon och vaknat upp någonstans långt från där jag borde vara. Och då var jag tvungen att börja illgråta och springa runt och stirra och skrika och "leta efter mig själv". Ganska jobbigt faktiskt.
Sen kom jag på! Att så här blir det ju ibland. Med jämna mellanrum. Man kan inte alltid ha stenkoll på vad man gör, och varför. Saker tar upp min tid och energi fastän jag inte vill det. Det finns inget normaltillstånd. ALLTID ÄR DET NÅGOT! Och det behöver inte vara så jävla farligt. Mitt nya motto kommer från nittotalet = "CHILLA!".
Chilla, och märk att det är ingen större skada skedd.
Världens coolaste FIRST CHOICE=
Om jag fick vara med i ett band skulle det vara det här. Fy fan vad det är bra.
Och idag fyller min lillebror fem år!
/K
Kommentarer
Postat av: kerstin
detta ska jag minnas väl karin. chilla. åh vad bra.
Postat av: Magzs
vilken himla himla bra insikt.
Trackback
